Ibland undrar jag hur det ska gå till. Hur jag någonsin ska kunna titta på dig utan att känna begär? Hur jag ska kunna gå förbi dig på gatan utan att vilja ta i dig. Titta in i dina ögon. Känna den närhet endast du kan skänka. Hur jag ska kunna skiljas från dig medan du inte ens vet att jag varit där?
Jag undrar om det inte vore bättre att sluta tänka på dig, men vartenda fiber i min kropp har dig inprogrammerat. Varje muskel tyr sig till dig. Varje liten cell stavar ditt namn. Du är den enda som kan skänka mig något som kan kallas lycka. Det enda som verkligen fungerar.
Ditt leende jagar mig genom drömmar. Sliter mig tillbaka när jag står på randen till att hoppa ner för bron. Genom tusentals av sexuella utsvävelser endast sanna genom min fantasi. För den ende jag någonsin skulle kunna älska med i verkligheten är du. Alla andra har blivit förvandlade till irrbloss som signar ner mot marken som otäckt mjäll.
Det är inte sant det du sade. Att allt var ditt fel. Att jag var för bra för dig. Att jag måste gå vidare. Att jag snart kommer hitta någon ny. Att mitt hjärta trots allt är helt. Att jag inte kommer sörja dig. Att du skulle vara ett kräk. Du är ju allt för mig. Hur skulle det då kunna vara sant?
Leendet på din läppar den där gången då vi möttes. Då vi bara sade ett ord innan du stod där naken framför mig och visade mig dig. Jo det är sant jag är verkligen inget utan dig. Jag var inget. Är inget. Kommer heller aldrig vara något innan du släpper in mig igen. Innan du låter mig vara dig nära.
Vet att jag alltid kommer stå här. Väntades. På att du ska öppna dörren till ditt hjärta bara en liten gnutta så jag kan få smita in. Smita in i värmen som den hemlöse en kall vinternatt och värma mig en smula. Försöka tända alla de stearinljus du blåste ut med dina ord. Och dansa. Le. Skratta. Och gråta.
James Söderman | December 2004