Ibland vill jag bara stå där
Precis innan ridån går upp
Och andas
Ensam skåda det jag föreställt mig
Ibland ler jag till
Strax innan ridån ska falla
På mina läppar bildas lycka
Lyckan över att fått leva
Ibland ligger jag på scenens kant
Leende sluter jag mina ögon
Försöker förnimma mig själv
Begravd långt där inne
Ibland i teaterns mörker
Ryser jag till och minns
Alla de ögonblick där jag visste
Att jag var fullkomlig
James Söderman | vår, 2004
Publicerad i Wannabe, nr 10, Juli 2005