glödgande het står jag nu framför dig
naken skriker min tomhet
kläderna sönderslitna
håret draget ur sina rötter
ansiktet fylld av trotsig avsky
jag var den avskydda ormen som frestade mänskligheten
den fallne ängeln som Gud förvisade
men tro inte att jag är ett offer
att jag skulle för en minut vara oskyldig
nej för jag visste hela tiden vad jag gjorde
att jag krossade dig!
tystnad är det enda kvar av den tid jag levt här
tystnaden efter min mor den vackra
Helena och min far den stilige Don Juan
tystnaden efter mina hostande andetag
tystnaden efter dig
kanske har du redan gett dig av
darrar medan du förbereder dig för att bränna våra minnen
låt mig då kyssa dina läppar en sista gång
hata mig gärna men
förlåt mig de synder du anser att jag begått
rädda mig från den eld som brinner i min själ
ja, jag gav fiskarna åt folket men
jag menade inte att döda dig, att
förgifta de känslor du en gång haft för mig
vet att jag alltid kommer vara här
när du minst vill
skrikande i dina öron redan fyllda av tinnitus
när du går och lägger dig
vara din kudde, ditt täcke, din stinkande madrass
färdas med dig när ditt huvud exploderar av smärta
ja tänk på mig ibland, se de ögon som en gång varit fyllda av dig
Krossad kärlek tynger mitt hjärta
Förstörda ögonblick vilar tungt över mitt liv
jag minns den natten
midsommartjuren bereddes för befruktning
luften darrande av hängivelse
men frukten var drypande av tung tjära
Du skulle bli min för evigt. Jag borde väl ha vetat bättre. Borde ha vetat att allt inte är för evigt. Sanningen om oss hade försvunnit. Spegelbilden gjorde allt för ont. Jag tog mig till din säng. Drog av dina kläder. Gjorde allt det du alltid velat. Jag visste då det du vet nu. Det finns ingen ursäkt. Hur mycket jag än ångrar mig måste du erkänna att jag för en gångs skull lyckades. Du är nu min för evigt. Eller så länge du finns kvar kommer en del av mig finnas.
Varma förnimmelser av dig finns alltid med mig. På morgonen när jag vaknar andfådd av hosta tänker jag på dig;
dina läppar
dina lår
din rumpa
dina söndersprängda ögon
efter vår första gemensamma natt. Hur du tog mig i dina armar och ledde mig genom havets helvetiska djup, över den svallande himlen och grävde ner mig långt ner i ditt hjärta. Du var den som återförde mig till livet. Jag var den som skulle ta ditt. Ingen av oss hade något val. Vi valde inte varandra, kärleken valde oss. Om livet hade varit annorlunda. Om jag blivit född senare, i en mer förlåtande tid, men det är inget vi kan göra åt det nu, min käraste vän. Låt mig bara acceptera det öde som tilldelats mig. Nej. Jag ångrar inte den kärlek vi delade. Det jag ångrar är hemligheterna jag bar med mig, den trojanska häst jag tvingade på dig.
Jag undrar ibland hur du verkligen tog det; hur du tog mina förströelser. Ja, jag vet att det gjorde ont men jag undrar om du inte även tyckte det var skönt. Du behövde ju bara vänta på att jag skulle återvända. Och det gjorde jag ju alltid. På något sätt. Du ville säkert skrika åt mig men det gjorde du aldrig. Du bara nickade och makade dig undan i sängen. Jag visste att du älskade mig då. Mitt kalla hjärta blev ljummet en stund men hårdnade snart igen. Jag kunde inte låta någon älska mig; kärlek brinner upp och kvar blir bara kolbitar. Nu är jag dock lika förtappad; för evigt förpassad till periferin. För i mitt liv fanns bara du. Du var min ledstjärna, mitt hopp. De andra var bara ett sätt för mig att revoltera mot ditt monopol. Jag ville bli fri. Fri att vara mig själv igen, men sanningen var att jag inte längre fanns utan dig. Mitt liv kunde inte kretsa kring meningslösa kroppar; när du fanns där hemma väntandes på mig att bli färdig.
En natt månader efter jag fått reda på sanningen som gömde sig i sina ådror låg jag i en främmande säng tittande upp i taket och började gråta. Kalla tårar rann ner för mina blossande kinder. Den unga man jag nyss knullat vaknade till av mina snyftningar och försökte trösta mig, men jag visste att mina tårar aldrig skulle sina förrän jag var med dig; då du visste allt det jag gjort. Den stunden skulle jag aldrig få uppleva. När jag träffade dig den morgonen frågade du inte ens vart jag hade varit. Du bara kysste mina läppar och sade att du älskade mig. Jag försökte besvara det men det gick inte; jag bara mumlade och gav dig en ny kyss. orden fanns i mitt hjärta, dånade i mina ådror Hoppas du ändå förstod det.
Än idag förbannar jag mig själv för att jag inte var stark nog att tala om det tidigare. Att ge dig en chans att komma undan. Att tordas. Istället kysste jag dig och bad dig att förlåta mig. Den morgonen då du fick din dödsdom. Jag lämnade brevet på din kudde medan du duschade. Jag borde ha mött dina ögon. Tagit din hand. Men det gjorde jag inte utan flydde ut till verkligheten med skammen som min ende vän. Nyckeln fick du en vecka senare. Jag flyttade tillbaka till den vackra Helena, som slog sina armar om mig
och strypte livet ur mig
förruttnelsen har inletts; den frusna marken var för hård för att hacka igenom
bara sanningen om oss kvar att dryfta; två själar som under en tid färdats ihop
nu för evigt splittrade av den stundande natten
ja. kanske är detta beviset; beviset på vår kärlek.
jag är på en resa
resan mot mitt förflutna och mot min framtid
endast min lekamen kvar
en smutsig rest av vårt förflutna
James Söderman | November 2003